I många år har jag anpassat hela mitt liv, min jobbsituation, min fritid för att lösa sonens skoltider, för att kunna ta hand om honom när han mått dåligt – korta som långa perioder. Jag har slutat mitt “vanliga” jobb, startat eget. Löst vardagslivet!!

Primärvårdsläkaren gör bedömningen att det inte är nyttigt för sonen att vara hemma så mycket med mamma.

Jag fick höra att jag ska lyssna på de som kan mer än mig. Jag berättar att jag gör det när jag bl.a. lyssnar på forskare inom området och läser på sidor som Attention för att inhämta min kunskap. Det viftas bort. För det var ju skolan det syftades på som “de som kan mer än mig”.

Läkaren börjar fundera på, kanske ska även hen göra en socialtjänstanmälan, precis som skolan. Jag tänker att, suck, fler som inte HÖR hur dåligt sonen mår av skolmiljön. Fler som bara ser mig som en hysterisk, neurotisk mamma!? Jag når inte fram genom att läsa forskning och berätta vad jag vet, jag når inte fram genom att berätta hur dåligt sonen mår, jag når inte fram genom att stå på mig. Jag når inte fram genom att vara min sons språkrör när han inte vill – KAN – prata själv (autism handlar om hur hjärnan fungerar, inte om vill/vill inte). Då är jag en kontrollerande och överbeskyddande mamma som inte förstår bättre.

Ska jag bli straffad för att jag (som kvinna, mamma, människa) är lösningsfokuserad? Är jag kanske för stark som inte accepterar att låta mig kontrolleras? Som vägrar passa in mig i facket som andra vill placera mig i. Jag förväntar mig att bli lyssnad på!! Att bli trodd!!

Jag orkade inte fortsätta försöka göra mig hörd, så jag lät läkaren känna sig hörd istället. “Ja, jag förstår, så ska vi tänka.” I journalen står det att läkaren nådde fram till mig till slut.

Anna Malcus, Medveten Yoga
DITT LUGN I STORMEN

____________________________

https://medvetenyoga.se/product/npf-cirkel-17-okt-kostnadsfritt/